En vecka av mitt liv

Det händer mycket på en vecka i mitt liv ibland.... I torsdags meddelade min nya chef (som började på måndagen) att jag fick en vecka på mig att fixa något för Ida för chefen är allergisk (det kan man inte säga så mycket om) men jag fick lite panik över hur det skulle ordnas med så kort varsel. Men under helgen bestämde jag mig för att ta "ledigt"ett par dagar för att hitta någon vänlig själ som har möjlighet att ta hand om vår lilla hund och samtidigt försöka hitta en annan arbetsplats för nu känner jag att det är lite för mycket på Rosengården. Båda cheferna har sagt upp sig och slutat, arbetsterapeuten och en sjuksköterska också plus att två avdelningar har stängt sedan jag började den 10 juni dessutom så ska rosengården läggas ner om ett år.

Jag började sätta upp lappar om hundvakt på måndagen och tisdagen på tisdag kväll ringde vår scoutkompis (alltid redo) och sa att han kunde ta hand om hunden ett par månader eftersom han skulle vara sjukskriven för sin nyopererade axel. Fantastisk så bra att det löste sig.
Under tisdagen så var jag och hälsade på Carina ( Ludvigs mamma) på Karolinska sjukhuset och passade då på att gå upp till avd P54 och meddela att jag gärna jobbar extra där på helgerna nu till hösten. Den första jag mötte var chefen Camilla som blev jätteglad över att jag titta in och erbjöd mig ett vikariat på avdelningen så nu har velat hit och dit om hur jag ska göra. Säga upp mig från ett fast jobb med bra lön till att ta ett vik som underbetald uska det låter ju inte så smart kanske.... Men å andra sidan så trivs jag inte alls på mitt jobb. Det är ingen bra stämning och personalen mår inte så bra med hot om nedskärningar och att bli flyttade på till andra avdelningar och ständigt få nya arbetsscheman. Jag skulle aldrig ha börjat där om jag hade vetat det skulle läggas ner.

Idag har vi varit på Therese begravning i O xelösund. Det var mycket fint och ljust men också mycket sorgligt att se hennes fästman och alla hennes vänner och vi i familjen som sörjer att hon är borta. Men jag känner ändå en glädje över att vi fick ha Therese här i 25 år.
Hon flyttade hemifrån och fick möta kärleken innan hennes hjärta tog stopp.
Men vår saknad är stor för denna tuffa, envisa och rara tjej.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0