ingraren

I måndags gick jag hem från jobbet med gråten i halsen och ont i magen. Min nya chef är diktatortypen. Ett exempel på hur hon visar att hon bestämmer är när hon klev in på mitt rum där jag satt tillsammans med en timvikarie och gick igenom vilka arbetspass hon kunde jobba och ställde sig att stirra på oss och frågar sedan om det är något viktigt vi gör. Jag förklarar vad vi gör och hon kontrar med att säga att det inte är tillräckligt viktigt för att timmisen ska gå ifrån avdelningen och sen beordrar hon henne att resa sig från stolen och genast gå tillbaka till sin avdelning. Nu är det ordning och reda som gäller och det kan absolut vara bra (för det behövs på Rosengården) men man kan ju säga saker på olika sätt. I dag har vi haft APT där hon går igenom de regler och rutiner som man ska förhålla sig till på arbetsplatsen och att man ska visa respekt och ha ett bra förhållningssätt mot de gamla och varandra, det kommer säkert att bli bra men då är inte jag kvar. För jag känner att det är dags att in på en annan väg, så nu har jag sökt annat jobb och på måndag ska jag på arbetsintervju.

Igår efter jobbet så åkte jag iväg till bilfirman för att höra när vår bil kan levereras och det blir till att vänta ett tag till någon gång under vecka 43, Ja men den som väntar på ....... Men efter det gick jag och kollade på lite höstnytt i Nacka forum och kom hem med några påsar. Det kändes riktigt bra. Ett klassiskt psykologiskt beteende känner du dig oglad så köp något roligt så blir det bra, bättre än att tröstäta choklad i allafall.

Nu är jag på väg till kören Äntligen det ska så roligt att börja sjunga igen.

https://cdn2.cdnme.se/1077359/7-3/pic_52308ba6ddf2b3264e898919.jpg" class="image">

Det händer mycket på en vecka i mitt liv ibland.... I torsdags meddelade min nya chef (som började på måndagen) att jag fick en vecka på mig att fixa något för Ida för chefen är allergisk (det kan man inte säga så mycket om) men jag fick lite panik över hur det skulle ordnas med så kort varsel. Men under helgen bestämde jag mig för att ta "ledigt"ett par dagar för att hitta någon vänlig själ som har möjlighet att ta hand om vår lilla hund och samtidigt försöka hitta en annan arbetsplats för nu känner jag att det är lite för mycket på Rosengården. Båda cheferna har sagt upp sig och slutat, arbetsterapeuten och en sjuksköterska också plus att två avdelningar har stängt sedan jag började den 10 juni dessutom så ska rosengården läggas ner om ett år.

Jag började sätta upp lappar om hundvakt på måndagen och tisdagen på tisdag kväll ringde vår scoutkompis (alltid redo) och sa att han kunde ta hand om hunden ett par månader eftersom han skulle vara sjukskriven för sin nyopererade axel. Fantastisk så bra att det löste sig.
Under tisdagen så var jag och hälsade på Carina ( Ludvigs mamma) på Karolinska sjukhuset och passade då på att gå upp till avd P54 och meddela att jag gärna jobbar extra där på helgerna nu till hösten. Den första jag mötte var chefen Camilla som blev jätteglad över att jag titta in och erbjöd mig ett vikariat på avdelningen så nu har velat hit och dit om hur jag ska göra. Säga upp mig från ett fast jobb med bra lön till att ta ett vik som underbetald uska det låter ju inte så smart kanske.... Men å andra sidan så trivs jag inte alls på mitt jobb. Det är ingen bra stämning och personalen mår inte så bra med hot om nedskärningar och att bli flyttade på till andra avdelningar och ständigt få nya arbetsscheman. Jag skulle aldrig ha börjat där om jag hade vetat det skulle läggas ner.

Idag har vi varit på Therese begravning i O xelösund. Det var mycket fint och ljust men också mycket sorgligt att se hennes fästman och alla hennes vänner och vi i familjen som sörjer att hon är borta. Men jag känner ändå en glädje över att vi fick ha Therese här i 25 år.
Hon flyttade hemifrån och fick möta kärleken innan hennes hjärta tog stopp.
Men vår saknad är stor för denna tuffa, envisa och rara tjej.